Jag tycker att det är väldigt viktigt att göra skillnad på förtryckarens nationalism och den förtrycktas nationalism.

Ett exempel på förtryckarens nationalism är den vita nationalismen. Det är en rakt igenom dum idé, vad är det man vill uppnå? Länderna är fria från imperialism, länderna är priviligierade, den vita mannen åtnjuter fortfarande den frukten skördad på förtrycket på orienten. Det är inte nationalism, nationalism är enbart dess täckmantel för rasism.

För att fortskrida till den förtrycktas nationalism. I den här kategorin räknar jag in nationalism som bedrivs utav ockuperade land, tillexempel Palestina. Exempel på länder som inte ens räknas som land finns Västsahara och Kurdistan, den nationalismen är oklanderlig. Länder som vill bli fria från den imperialistiska politiken som drivs utav väst är också okej enligt mig, exemplen på detta kan man hitta i flertalet afrikanska länder där man fortfarande måste betala av skulder som redan är avbetalade. Sydamerika är en världsdel som också vill bli fri från västvärldens imperialism, jag skulle faktiskt även räkna grekisk nationalism inom den här kategorin också.

Det kanske är kontroversiellt men jag anser att den politiken EU för emot Grekland är ett tydligt fall utav modern imperialism. På NE kan man läsa följande i deras artikel om imperialism ”När det gäller den begreppsliga användningen, som behandlas i denna artikel, kan man skilja på klassisk imperialism, där den politiska dimensionen är framträdande, och modern imperialism, där ekonomiska faktorer ges större vikt.”

Vi kan konstatera följande: dagens imperialism är utsugandet av resurser. Oavsett om detta utsugande sker under en ockupation eller under ekonomiskt tvång genom ”skulder”. Att vilja bli fri från EU och därigenom också bli fri från den imperialismen som förs utav EU bör således inte betraktas i första hand som nationalistisk, det är anti-imperialistiskt.